Redan som barn har jag drömt om att gifta mig ungt. Jag har alltid tänkt att ett äktenskap är första kapitlet av många kapitel tillsammans genom livet. För mig ser jag ett giftermål som grunden eller början på något som sedan kan växa och blomma ut till något större. Tänk er som att så ett frö.

Giftermålet ser jag som att så ett frö eller som att plantera ett träd. Fröet får med tiden växa och blomma ut till något unikt och något speciellt, men för att den ska kunna växa ut och kunna blomma så behöver den näring.

Näringen ser jag som att beskydda äktenskapet. Bara för att man gifter sig betyder inte det att allt är klart eller lätt och att man är i mål med livet och med kärleken, nej tvärtom. Giftermålet är bara början på något som sedan kommer vara både mycket härligt och mycket tufft. Man måste arbeta på sitt äktenskap HELA LIVET, precis som vilken reltation som helst. Man måste vårda sina relationer för att de ska hållas vid liv och för att de ska kunna växa. Förstår ni min metafor eller blir ni bara helt snurriga av detta? 

Bara för att jag gifter mig nu om två månader så betyder inte det att jag är klar utan min och min fästmans resa BÖRJAR om två månader. Vi ser det som att vi startar vår resa tillsammans om två månader. 

Jag kan tänka mig att många andra ser det lite tvärtom, som att äktenskapet är det sista man ingår i när man är riktigt, riktigt, riktigt säker på att man aldrig kommer att skiljas och när man redan har massor av saker tillsammans som exempelvis barn.

Jag förstår denna tanke men ändå inte. Jag förstår att ett giftermål inte betyder lika mycket för alla. För vissa kan det enbart handla om de juridiska skälen som att bli "ett" på pappret eller dela samma efternamn och vissa känner inget behov alls av att gifta sig, vilket ska vara okej det också. Men något jag inte förstår är grejen med att folk säger "den dagen jag gifter mig vill jag verkligen vara riktigt riktigt säker på att jag inte kommer att skilja mig" eller "Emma, hur kan du redan nu vara så säker på din kille?" 

Tro mig, dessa kommentarer hör jag VÄLDIGT OFTA och jag känner bara hur jag vill skriva av mig angående detta. ((Kommentera här på bloggen om ni inte håller med mig eller så. Vill gärna höra era tankar om detta.)) 

Vänner, oavsett hur säker du än är på din partner så kan inte du veta vad som sker i framtiden. Jag verkligen älskar min partner och jag vill aldrig skilja mig från honom och samma gäller för honom, men vi kan aldrig veta vad framtiden händer oss. Vi kan bara lova varandra att kämpa för varandra, i alla livets situationer. 

Om ni har inställningen att ni enbart kan gifta er när ni är helt 100 % säkra på hur livet framöver ser ut, kommer ni aldrig att gifta er. Sedan ska man självklart ha den inställningen att man aldrig vill skilja sig, det skulle kännas dumt att gifta sig annars. hahah. Men det jag försöker säga är bara att man har en alldeles för svår inställning till giftermålet om kravet för giftermålet är att vara helt säker på att man aldrig ska skiljas, för det kan man aldrig veta. 

Sedan känner jag att många människor är så rädda för att ingå ett äktenskap. Människor vill så gärna ha en liten dörr på glänt för att kunna fly ifall något skit skulle ske. Om ni har den inställningen att man bara kan fly ifrån de problem man stöter på i ett äktenskap, kommer aldrig era relationer att hålla. Ledsen att säga det men vart kommer ni kämpa någonstans? Ingen relation är som sagt enkel, oavsett om man är gift eller ej. Bara för att jag och min kille gifter oss nu, betyder inte det att vi aldrig kommer möta problem, tvärtom. vi vet att vi kommer möta på problem och därför vill vi ha en stadig grund som gör att vi kämpar för varandra (i nöd och lust) och där vi vet att vi inte kommer fly direkt ett problem dyker upp, utan kämpar för varandra istället. Det om något är frihet tycker jag, ellerhur? (Sen vill jag tilllägga att de finns de par som inte vill gifta sig och som inte ser äktenskapet så viktigt, men ändå har dörren stängd och kämpar för varandra, jag syftar inte på er här...)

Angående frihet. Jag har många gånger fått höra "Vill du inte leva livet först Emma??" och jag antar att dessa syftar till att man ska festa, vara singel och ligga runt en massa innan man stadgar sig?? Eller har jag fel?!? För vad menas med att man ska "leva livet" annars? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga här. Dessa kommentarer har bara irriterat mig. Jag ser inte "leva livet" som att ligga runt med en massa killar. För festa kan jag göra hur mycket jag vill även som gift och singel har jag varit och det vill jag inte tillbaks till. haha. #relationstjej.

Menar såklart inget illa med att ligga runt. Jag vet att många tycker det är roligt och att många diggar singellivet, och det ska vara okej, men jag har aldrig sett det som att "leva livet".

Så "jo, jag vill leva livet" fast på det sätt jag vill leva livet på. 

För att avrunda detta långa blogginlägg så vill jag säga tack för att ni orkat läsa. Jag vill med detta inlägg på något sätt bara försöka ge er lite perspektiv på hur jag ser på äktenskapet samt beskriva hur vi alla är olika och ser detta på olika sätt. Jag vill även att du inte glömmer bort att relationer är svåra för relationer = människor. Vi är tillsammans med människor. Människor med känslor, åsikter och erfarenheter osv.. OCH STÄNG DEN DÄR DUMMA DÖRREN SOM STÅR PÅ GLÄNT. 

// Emma